- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
194

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och gångar, som anlagts efter branten, och vackra
planteringars gröna skugga, men är dock ett rätt
styft arbete för svaga bröst. Man finner dock god
belöning för mödan, när man väl är der uppe.

Vi svenskar i allmänhet äro ej synnerligen
benägna att erkänna slättlandets skönhet. Och det är
icke att förundra sig öfver, så bortskämda som vi äro
med våra norrländska landskaps vilda natur, med
hvit-hjessade fjell, ramande om yppigt skogvuxna dälder;
och äfven nedåt landet äro vi vana, att mjukt
konturerade höjder bryta ängdens yta, att sjö och fjärd
glänsa med samladt ljus mellan skog och bygd.

Men se en gång ut från höjden öfver
Upsala-slätten; nedanför »backen» breder sig under dina
fötter staden med sina platta tak, och rundt om
sträcker sig slätten, så långt ditt öga kan nå, likt ett
grönskande haf.

Det skall vara en sommardag och en
solskensdag. Längst vid horisonten skönjes skogväggarnas
ram likt en gråblå, dunkel strimma. Den vida kretsen
derinom bländar dig i första ögonblicket med sitt
intensiva ljus. Men din blick vänjer dig snart dervid
och skall då för hvarje sekund upptäcka en ny skönhet.
Den entoniga glans af gult solsken, som först slog
emot dig som totalreflexen från den väldiga duken af
växande säd, skall snart lösa sig i otaliga fina
nyanser. De mjukaste färgtoner smälta in i hvarandra; det
saknas icke en skiftning på hela skalan. Och hvilket
lif i detta landskap; man vore böjd att säga, att man
ser dess blod pulsera, ser det skälfva och andas.
Hvarje himmelens skuggande sky, hvarje vindflägt
som drar fram möter en annan, brytes och viker
undan, vexla dagrar och toner öfver slätten,
blixtsnabbt likt reflexerna i ett själfullt ansigte, som man
lärt sig älska. Man kan blicka in i det — länge

— utan att tröttas .. .

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0226.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free