- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
224

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

henne, det var ju alltid något — och så hade han
varit det tuktoris, som drifvit henne till Jesus; honom
hade hon kanske aldrig funnit, om inte Åkeson varit
just sådan han varit. Så på sätt och vis hade hon
ju anledning att vara tacksam.

I alla fall, huru bittert och tungt det förflutna
än varit, kunde hon ej hjelpa, att hennes tårar runno
i floder nu, då en obeveklig röst hade sagt henne,
att mannen endast hade högst ett halft år till att
lefva. Och hon grät mindre af smärta öfver den
förestående skilsmessan än af deltagande, då hon
tänkte på, huru förtvifladt ångestfullt han hakade sig
fast vid lifvet, det usla jordelifvet, som för honom
var det enda, var allt!

Hon hörde honom harska sig der inne i
sängkammaren på andra sidan farstun : det var ett tecken
till att han var otålig. Hon tvättade skyndsamt sina
ögon för att plåna ut alla spår efter gråten och gick
ut i köket för att koka hans hafrevälling. Först då
den var färdig, vågade hon sig in till honom, i hopp
att han nu ej skulle märka något misstänkt hos
henne.

»Ändtligen kommer du», ljöd hans retliga röst
bortifrån sängen genast då hon kom in med
spil-kummen, »du har visst glömt bort, att jag finnes till.»

»Jag skulle koka din välling», sade hon
saktmodigt och slog sig ner bredvid sängen med nacken mot
dagern, så att han ej skulle kunna se hennes ansigte
alltför tydligt.

»Och sladdra med doktorn», inföll den sjuke i
skarp ton, i det han lyfte upp sitt insjunkna, af
grå-sprängdt hår och skägg infattade ansigte från kudden
och lät sina glasartade, utsprängda ögon hvila på
henne med ett forskande uttryck. »Det var en lång
konferens der inne i hörnkammaren. Det var väl
om mig?»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0260.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free