- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
226

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

utmed Kolmorden, höra ekorrarna skvattra inne i
tallskogen, se solen dåsig och gulglåmig krypa ner der
borta i Glan, som tindrade fram som ett blankt streck
längst bort i vester, och sedan vända om och
half-springa hem, hjertängslig öfver att kanske ha varit
för länge ute. Men ej ens under dessa promenader
vågade sig de tankar fram, som värmt hennes
glädjelösa ungdom, ensamhetens tankar, som drogo fjerran
med skygga vingslag och förde henne bort från de
tunga, torra pligterna, som gjorde hela lifvet grått,
råkallt som en höstdag . . . nej, hon hade blifvit så
invand att ej få vara något för egen räkning, endast
en arbetsmaskin för mannen, att hon äfven under
dessa ensamma vandringar omotståndligt lät alla sina
tankar kretsa omkring neptunigördlar, mixturflaskor
och dietisk matlagning.

Flera gånger hade Åkeson tagit i tu med henne
på allvar för att locka ur henne hvad doktorn hade
sagt, men hon lyckades alltid slingra sig undan ganska
bra, fastän hon ej hade någon vana vid att röra sig
med undanflykter, tysta förbehåll och kringgående
talesätt. Det syntes tydligt, att den sjuke ständigt
rufvade öfver den tanken, att hon visste mer än hon
ville säga. Ibland, då hon satt vid hans säng med
sitt arbete och trodde, att han sof, kunde hon till sin
stora öfverraskning finna, att han låg vaken med
ögonen riktade på henne liksom ansträngande sig att
läsa i hennes ansigte.

»Hör du, Elin», sade han en dag i ovanligt blid
ton, »jag har tänkt på en sak. Som du vet har jag
ärft större delen af hvad jag eger, Hellesta har alltid
gått i arf inom Åkesonska slägten, och efter vi inga
barn ha, har jag velat, att gården efter min död skall
tillfalla mina brorsöner; du kan ju gifta om dig, och
då ginge Hellesta ur slägten — ja, allt det der vet
du. Men efter jag med flit inte har låtit sätta upp

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0262.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free