- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1892. Nittonde årgången /
231

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon såg ej, hvilken verkan hennes svar gjorde
på den sjuke, ty hon kunde ej stå ut längre; hon
lade ifrån sig sömmen och gick ut i köket under
någon förevändning, och derifrån smög hon sig in i
salen. Der satt hon en lång stund i mörkret; hon
kände ett omotståndligt behof af att vara allena.

Det hade varit en förfärlig frestelse, denna —
säkerligen den största och farligaste, som någonsin
mött henne på hennes väg. Under alla de följande
dagarna ända till nyårsaftonen, då hon visste, att
Kristian skulle resa, gick hon omkring i en sällsam
oro, rädd för hvarje ord mannen skulle säga. Han
iakttog henne skarpare än någonsin, det kände hon,
men han sade ingenting. Först på nyårsaftonens
förmiddag frågade han helt oförberedt och med en hastig
sidoblick:

»Skulle du inte ändå fara in till sta’n och träffa
din kusin?»

»Nej», svarade hon litet häftigt, »jag har ju sagt
dig, hur jag tänker. En annan gång då du blir frisk

— aldrig utan dig.»

Hon tyckte, att det spred sig ett uttryck af
innerlig belåtenhet öfver mannens ansigte. Tänk, om
han rfu blifvit öfvertygad, om alla hans misstankar,
att hon visste mera om hans lifslängd än hon ville
säga, nu voro skingrade? Om han nu skulle kunna
framlefva sina få återstående dagar utan ångest? Då
skulle hon tacka Gud för att hon blifvit utsatt för
denna frestelse och för att hon kunnat besegra den.

Åkeson tycktes verkligen bli lugnare från den
dagen. Sedan han utsatt henne för detta sista
förfärliga prof och hon bestått det, hade han tydligen
blifvit kvitt sin frätande ångest, sin fixa idé, att han
skulle dö. Han gjorde henne ej längre några
snärjande frågor, sof mer än vanligt och hade ej längre
detta förfärade uttryck i blicken, som hon ofta er-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 18:49:53 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1892/0267.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free