Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drömda idyller. En prosadikt af Oscar Levertin. Med fyra vignetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— en tekniker, chef för en stearinfabrik i Moskva —
var en skarpt begåfvad men plågsamt redig och
modern menniska, som resonnerade om verlden efter
a -f b-metoden och älskade engelsk filosofi. Hans
dotter hade faderns intelligens, men i en förtjusande,
förfinad lyxupplaga. Hennes klarhet var elastisk, lik
en ren och genomskinlig luft, i hvilken hon andades
sundt och lätt, icke en begränsande horisont, som
dogmatiskt stängde hennes synkrets. Hon var lång,
smärt, vacker, med ögon, som sågo ting och
människor med något af en upplyst vetenskapsmans ljusa
lugn. Hela ansigtet hade ett skimmer af högt
förstånd. Det kanske skulle hafva verkat kyligt, om icke
munnen varit så oresonligt liffull med ständigt
vex-lande uttryck af barnslig förtjusning och tyckmyckenhet.
Vi blefvo goda vänner, fast min mysticism låg i
ett ständigt krig med hennes klara, lagmessiga sätt att
betrakta verlden. Vi gjorde utflykter samman, och
en hel solig söndagsförmiddag språkade vi bort i
Mira-bellerträdgården i Salzburg.
Den gamla parken var den dagen bedårande.
Det var en sydlänsk, episk ro i skuggan under alla
de gamla träden, och solbanden glimmade öfver gräs
och gångar som gyllene armlänkar. Alla de
grima-cerande stenlejonen, som stå och le der inne med
tungorna utsträckta i de öppna gapen, sågo ut som de
hörde till Törnerosas förstenade hof — och på de
gröna, speglande dammarne öppnade näckrosorna sina
kalkar praktfullt som till bröllop . . .
Min följeslagerska satt bredvid mig, förtjusande
under sin stora spetsparasoll med en sammetsbarett
lik den de spanska studenterna använda kokett på
sned på sitt smala, fina hufvud. Det var utan
någon särskild orsak en middagsklar solskenslycka inom
oss båda. Vi förstodo hvarandra djupt och starkt,
och hela verlden var för oss som en lustig leksak, af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
