Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Drömda idyller. En prosadikt af Oscar Levertin. Med fyra vignetter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvilken vi kunde få outtömlig glädje, en skimrande
kula af kristall, som vi bollade med i lyckligt öfverdåd,
medan de grimacerande stenlejonen från Törnerosas
hof logo mot oss som blidkade och vänliga väktare,
och näckrosorna på dammarne öppnade sig praktfullt
som till bröllop... Jag vet egentligen just icke
hvarför denna lilla solskensidyll blef mig så kär. Men i
många stunder af vintrig melankoli har jag flyktat till
den, i ensamma håglösa skymningstimmar, ständigt,
när menniskan, som jag talade vid eller boken som
jag läste i blef mig för grå och innehållstom. Men
nu är det sedan länge slut dermed. Förra hösten
kom min ryska väninnas förlofningskort — det var
en ingeniör hon valt — naturligtvis. Och det var, som
med det samma den stora gammaldags, gyllne grinden
till Mirabellerträdgården i Salzburg gick för evigt i
lås, och sedan dess har jag ej mera återfunnit min
idyll med all dess lekfulla, sydländska middagsro.
För att undvika sådana
missöden har jag nu diktat mig
en idyll, som ej fins på någon
af verklighetens kartor. Jag har
diktat ett hus i ett diktadt
landskap. Det är en ljusmålad
träbyggnad med gröna
fönsterluckor, en smal fönstersvale,
genom hvilkens blå- och
hvit-målade spjelor äppelblommen
faller in med kvällsvinden, och
stora fönsterbräden, till hvilka
svalorna komma tidigt i
gryningen och väcka mig och min
älskade med sina otåliga
morgonrop. Lindarne och syrenerna
stå så tätt kring stugan, att
deras grenar rassla mot rutorna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
