- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1893. Tjugonde årgången /
23

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Hon undvek min blick, och det var en af de få
gånger jag sett henne rodna, sett något af rödt skymta
igenom hudens täta, matta hvithet.

Jag fick ett allt tydligare intryck af att vårt
förhållande undergått en förändring, att det kommit
något skiftande, oroligt in i hennes väsen, att hennes
sätt att tala och betrakta mig vexlat karakter.
Stundom föreföll det mig som om hon skulle lidit deraf,
stundom som om det skulle gjort henne lycklig...
Visst... Hvarför inte? Det måste ju vara härligt
att upptäcka nya verldar inom sig, se kuster, der man
aldrig anat land. — —

Jag hade varit i Petersburg nära ett halft år, vi
hade träffats hvarje vecka, tidtals hvarje dag; nu led
det alltmer mot tiden för min hemresa. En afton —
det var i slutet af maj — gjorde hon och jag och
tanten en utflygt till Pavlosk. Kvällen var härlig.
Björkarne hade nyss slagit ut på båda sidor om
landsvägen och en fin och obeskriflig doft af vår trängde
in i jernvägskupén. Det flacka landskapet var icke
vackert, men det är en egendomlighet hos mig, att
fula trakter lätt komma mig att drömma. Beror det
kanske på att det blir så stort spelrum för önskningen,
för fantasien? Jag vet inte.

Den kvällen var jag mycket upplagd att höra
musik, och symfonikonserten hade redan börjat, då
vi kommo in i salongen. Jag är inte musikalisk, men
ingenting kan så fördjupa min njutning af en tanke
eller ett intryck som musik. Hvad det var orkestern
spelade, vet jag inte, jag vet bara, att jag satt och
betraktade Olga Nicolaievna.

Jag hade alltid sett henne i några släta mörka
klädningar; nu var hon ljusklädd, med långa svarta
handskar och något slags stor ljus hatt. Jag mins
det så väl, den gjorde ansigtet så litet och så
märkvärdigt mjukt, det hvita ansigtet med den röda munnen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:24:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1893/0035.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free