- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1893. Tjugonde årgången /
24

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

och det der draget öfver läpparne, som jag aldrig sett
utom hos ryskorna; — det är stolt och sorgset och
fordrande — spotskt ibland. Hos Olga besjälades allt
detta af hennes stora, djupa allvar.

Ett par gånger såg hon på mig; nu kan jag aldrig
höra de ängsligt höga tonerna i ett violinsolo utan
att tänka på de ögonen. I deras uttryck låg samma
smärtsamma spänning, samma trånad mot det
oupp-hinneliga, höjder, som ingen räcker, djup, som ingen når.

Min tanke var: hur skulle du inte kunna lida;

— det ilade djupt inne i min själ. Jag frös, det är
sant, jag frös verkligen, men aftonen var mild och
varm. Under pausen gingo vi några slag i trädgården
—- tanten satt inne i restauranten med sitt eviga té.
Vi hörde, hur orkestern började spela; då voro vi
redan ute i parken. Hon skulle visa mig
Nicolaimonu-mentet, som ligger temligen afsides, och vi förlorade
oss i de breda lindalléerna.

Ingen af oss talade mycket, men hon hade ett
sätt att säga ’Karl Karlovitsch’ . .. med en röst, som
var alldeles ny för mig. Det var något brutet i
klangen, och ändå en sådan mildhet, en stor, darrande
värme, något af glädje, aning och väntan. Jag hörde
det så väl.

Vi hade gått väl en halftimme, utan att finna
hvad vi sökte och gingo alltjemt framåt, men inte som
om vi haft ett mål. Det steg som en fuktig ånga
upp ur jorden, en lukt af gräs och mylla. Då och
då passerade vi en dunge lärkträd. Har du känt hur
lärkträden dofta om våren? Hon blef allt tystare,
allt mera stilla. Vid hennes sida kände jag mig till
mods som när man är ute i skogen och åskan går
långt borta. Man hör den spända ångesten omkring
sig; bladen hänga orörliga ned från sina grenar, de
lefva och lyssna — då och då kommer en blixt, man
ser det, men man är lugn: åskan går långt ifrån en,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:24:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1893/0036.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free