- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1893. Tjugonde årgången /
25

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Vårt samtal hade så småningom afstannat, vi hade
kommit upp på én höjd, der man hade utsigt öfver
parkens kuperade terräng. Himlen var röd af
solnedgången och en smal blå kanal skymtade fram mellan
löfdungarne. Olga stod med sänkt hufvud, halft vänd
ifrån mig. Jag såg ett stycke af den hvita kinden
med dess persikodun, och mitt hjerta klappade, men
inte som hennes — nej, inte som hennes.

Rundt omkring oss rådde denna tystnad, som
endast afbrytes af ett. Jag kände, att hon väntade,
jag hörde henne bedja och begära, men jag bröt inte
tystnaden. Jag skulle förderfvat det ögonblicket för
mig, om jag brutit den.

Så gick hon ned för kullen, först långsamt, sedan
allt hastigare, nästan nervöst, och jag vet inte hvilken
instinkt, som ledde henne kortaste vägen till
konsertsalongen. Der började hon skämta och skratta, och
under hela hemfärden var hon så uppsluppen, nästan
öfverdådig, som jag aldrig förut sett henne. Hon hade
roligt åt tanten och upptäckte löjliga drag hos
passa-gerarne, men genom allt detta skymtade mitt öga något
oroligt och besviket. Luften i hennes närhet var
elektrisk, jag hade den förnimmelsen, att det skulle gnistrat,
ifall jag strukit min hand öfver hennes hand, som
säkert låg iskall, darrande af smygande feber i sin smala,
svarta handske, men jag rörde den icke. Jag ville
icke göra det.

Jag följde dem upp i våningen. Olga och jag
satte oss vid ett öppet fönster och betraktade det sena
gatuvimlet i denna stad, som aldrig sofver. Hennes
bleka ansigte formligen lyste — som om man skulle
sett det i månsken så hvitt var det och läpparne voro
orörligt slutna.

Jag talade om att vi skulle skiljas, jag visste, att
jag gjorde henne ondt, men det förorsakade mig
endast ett slags frisk, kall tillfredsställelse, ’Och så

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:24:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1893/0037.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free