- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1893. Tjugonde årgången /
26

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

reser ni åt ert håll och jag åt mitt’, sade jag, då hon
plötsligt bröt sin tystnad: *

’Karl Karl o vi tsch —’

Jag hör ännu rösten; den lät aflägsen med en
sällsam, overklig klang, men orden har jag glömt. I
alla fall — det var hennes bekännelse, och jag tror
icke, att någon kunnat göra den vackrare, stoltare —
ödmjukare.

Hon sade, att hon fäst sig vid mig redan den
första aftonen, då hennes far förde mig med sig hem,
att det rotat sig allt djupare hos henne, vuxit i
löndom, men vuxit sig allt starkare, tills det genomträngt
hela hennes själ. Nu kunde hon icke tänka sig en
framtid utan mig.

Detta hade jag dock icke väntat. Jag kände en
dunkel rörelse, blandad med en besynnerlig, nyfiken
förvåning. Var detta verkligen — Olga Nicolaievna?
I nästa ögonblick slog mig situationens komik. En
kvinna, som tar initiativet, som tar försteget —
framför mig. Jag fann mig förlöjligad, det vill säga icke
mig, utan denne någon, som hon trott vara jag. Jag
kände och tänkte som två personer, den ene stod helt
och hållet utanför, den andre började resonnera, taga
fördelarne i öfvervägande. Som ett fruntimmer ! Saken
hade sina sidor: svärson till Rostoptschin — man till
Olga Nicolaievna ... Jag fick lust att skratta, jag vet
inte, hvad mitt ansigte uttryckte, men hennes ögon
blefvo större och mörkare, medan hon betraktade mig.

Återigen började hon tala, och hennes röst kom
mig liksom närmare:

’Jag känner inte längre igen mig sjelf, jag tillhör
mig inte längre; med alla mina tankar, alla mina
känslor, hela min håg tillhör jag er, Karl Karlovitsch, om
ni älskar mig — antingen ni älskar mig eller inte —’
Andlöst väntade hon mitt svar, men det var
ingenting att svara. Jag teg. Då* reste hon sig upp,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:24:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1893/0038.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free