- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1893. Tjugonde årgången /
89

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Vi ha kommit för tidigt», hade han då sagt.
»Resan har gått så märkvärdigt fort i detta vackra
väder. Nu ha vi ej heller någon vagn här, och vi
ha långt att gå, ty huset ligger utanför staden.»

»Det gör ingenting, Börje», hade hon svarat. »Vi
behöfva väl gå, efter att ha varit så länge stilla
ombord.»

Och så började de denna vandring, denna fasans
vandring, på hvilken hon ej kunde tänka utan att
ännu på gamla dagar stöna af ångest och knyta
händerna i smärta. De gingo fram på breda, folktomma
gator, som hon genast kände igen på hans
beskrif-ning. Hon tyckte sig återfinna gamla vänner både
i den mörka kyrkan och de jemnhöga
korsvirkeshusen; men hvar blänkte den bildprydda gafveln och
marmortrappan med det höga räckverketV

Börje hade då nickat åt henne, som om han
gissat hennes tankar. »Det är ännu långt dit», hade
han sagt.

Om han blott varit barmhertig och med ens
mördat hennes hopp. Hon höll honom så kär då.
Om han blott frivilligt sagt henne allt, så hade intet
agg uppstått emot honom i hennes själ. Men att
han såg hennes ångest öfver att vara bedragen och
ändå fortsatte att förvilla henne, det hade gjort henne
alltför bitter smärta. Hon hade aldrig fullt tillgifvit
honom detta. Hon kunde nog säga sig, att han
velat föra henne med sig så långt som möjligt för
att hon ej skulle kunna fly från honom, men hans
bedrägeri alstrade en sådan dödsköld inom henne,
att ingen kärlek kunde helt upptina den.

De gingo genom staden och kommo ut på den
angränsande slätten. Der framlöpte flera varf af mörka
vallgrafvar och höga, gröna jordvallar, minnen från
den tid, då staden varit befästad, och på den punkt,
der allt detta knöt ihop sig kring en fästning, såg

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:24:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1893/0109.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free