- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1893. Tjugonde årgången /
92

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Ah stanna», bad han. »Jag gjorde det blott
för att få dig.»

»Om du talat sanning med mig skulle jag stannat.»

»Om jag varit en rik man, som ljugit mig fattig,
hade du nog ock stannat.»

Hon höjde på axlarna och vände sig för att gå,
då kojans dörr for upp och Börjes mor kom ut. Hon
var en liten, torr gumma med få tänder och många
rynkor men ej så gammal till åren eller sinnelaget,
som till utseendet.

Hon hade väl hört en del och gissat en del, ty
hon visste hvarom de stredo. »Så», sade hon, »detta
är den fina sonhustrun, du skaffat mig, Börje. Och
du har farit med svek igen, kan jag höra.» Men till
Astrid kom hon strålande vänlig och klappade henne
på hand och kind. »Kom du in med mig, stackare.
Jag kan nog förstå, att du är trött och förbi. Detta
är min stuga, ser du. Han får inte komma in här.
Men kom du. Nu är du min dotter, och jag kan
inte låta dig gå till främmande, förstår du.»

Hon klappade sonhustrun och jollrade med henne
och drog och sköt henne helt omärkligt fram mot
dörren. Steg för steg lockade hon henne framåt och
fick till sist in henne i stugan, men Börje stängde
hon mycket riktigt ute. Och der inne satte sig den
gamla att fråga om hvem hon var och hur allt gått
till och grät öfver henne och narrade henne att gråta
öfver sig sjelf. Förfärligt sträng var gumman mot
sin son. Hon, Astrid, gjorde rätt, inte kunde hon
stanna hos en sådan. Det var sant, att han brukade
ljuga, det var visst sant.

Hon berättade för henne hur hon haft det med
sonen. Han hade varit så fager till ansigte och
lemmar redan, då han var liten, att hon alltid måst
förundra sig öfver att han var fattigmans barn. Då
hon lyfte täcket af honom, der han sof i sin vagga,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:05:04 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1893/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free