- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1893. Tjugonde årgången /
149

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Jag har tänkt på allt detta, och jag tackar
hof-rådet för er vänlighet, men jag har fattat mitt beslut.
Jag kan inte annat. Har jag några utsigter? Jag
tänkte att möjligtvis mitt namn som skriftställare kunde
vara en rekommendation, så till vida som det bevisar
min kunskap i att läsa och skrifva . . . ?»

»Nej, det är ingen rekommendation — tvärtom.
Hvem svarar för att ni med edra kända sympatier
icke skall sätta edra förmän i en svår dilemma?
Det är jag, som ytterst blir ansvarig för ert
intagande ...»

Jag böjde hufvudet. Han hade rätt. Ett
ögonblick tänkte jag på att låta mig afstyrkas, men det
nästa såg jag för mig min hustru i hennes slitna
mörka hvardagsklädning, der bekymren talade ur de
blänkande vecken, alldeles som i hennes ansigte. Hon
stod och bredde smörgås till barnen, men smöret
förslog endast till tvenne, de två andra blefvo utan
och gräto afundens bittra tårar. I rummet bredvid
stod mitt stora skrifbord, och vid det satt jag timmar
och dagar och veckor under fåfäng ansträngning att
skrifva färdig min bok, på hvilken förläggaren redan
betalat ut honoraret till två tredjedelar. Min hjerna
sved, mina fingrar slöto krampaktigt om pennskaftet,
jag skref för lifvet — idel oduglig smörja — idel
oduglig smörja! Min sjelfkritik våndades, men jag
skref för mitt lif, för min hustrus och mina barns lif,
och då fick konstnären vika för familjeförsörjaren.
Och jag ryste vid tanken på den dag, då arbetet skulle
komma ut i tryck. Jag ryste för menniskornas
omdöme och för tidningarnas. Ty jag var ju hemfallen
åt konstnärens hårda öde att vara en person, på
hvilken alla ha fordringar, dem han aldrig sjelf
under-skrifvit men som likafullt ega giltighet. Jag hade
varit en af de lofvande, Oaktadt jag aldrig i lifvet
af-gifvit något annat löfte än det nödtvungna till min

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:24:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1893/0177.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free