- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1893. Tjugonde årgången /
156

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

troppen tillsammans i ett muntert fnissande. Korpralen
gaf dem en arg blick och Ola bestod en dito
förvånad, under det han fortsatte. Hans högra hand var
längesedan iordninggjord för honnören — det var
detta som hade roat de skarpsynta kamraterna — och
såg nästan död ut i sitt stela läge vid byxsömmen.
Så kom han då inom hvad han ansåg vara lämpligt
helsningshåll, och upp flög handen — men af flög
mössan, ty de stela fingrarna hade träffat skärmen på
dess underkant.

Då böjde halftroppen knä och alla händerna inom
densamma slogo flata ned mot benen, ty detta var för
mycket för karlarnes ytliga disciplin. Sjelfva korpralen
ordnade som hastigast nervöst sina mustascher och
sände en blick bort till löjtnanten, som satt i en soffa
vid den skuggade sidan af baracken och kämpade
med sömnen. Men Ola hade måhända väntat sig än
större missöde, ty han tog lugnt upp sin mössa under
orden: »Djäckeln annacka — ja’ tabade luan!» Och
så skyndade han tillbaka till utgångspunkten för att
göra om försöket.

Allt torde nu gått lyckligt, derest han kunnat
hålla kursen rätt. Men då hela hans energi nu samlat
sig kring detta enda att icke återigen slå mössan i
marken, hade han icke mycket öfver af
uppmärksamhet för andra förhållanden, och följden blef att han i
sin onödigt ansträngda marsch kom ur spåret och för
nära en kamrat, som låg och rullade sin kappa för
vaktombytet. Denne sträckte oafsigtligt sitt ena ben

— och dermed var det färdigt. Sjelfva löjtnanten,
som med ögonen följt Ola ända tills han såg honom
blandas ihop med kamraten och dennes kappa till
något formlöst rörligt, kunde icke längre hålla
tjenste-minen utan skrattade sig i ett ögonblick alldeles
yrvaken — och halftroppen skrattade så som endast
bönder och negrer kunna skratta.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:24:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1893/0184.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free