- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1893. Tjugonde årgången /
166

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Solen hade sjunkit, lemnande efter sig ett
praktfullt färgspel öfver landskapet i fjerran; och öfver
heden med dess ljung och vattensamlingar längst borta
kvardröjde ännu ett svagt rosenskimmer som dagens
sista helsning. Då och då sväfvade en lätt vind sin
spårlösa väg framåt, medförande från andra orter
doften af nyslaget hö och blommande klöfver. Nere
i ådalen vid lägrets ena sida hade redan halft
genomskinliga dimmor fäst sina flikar vid blåklockor och
silkeslent ängsdun.

Officerarne sutto alla samlade på sin stora
veranda, pratande vid glasen och lyssnande till musiken.
Direktören valde sina nummer med omsorg och
förstörde icke den fina stämning, som låg Öfver naturen.
I sådana stunder känna sig medlemmarne inom
kamratkretsen än fastare slutna tillsammans, som vore det
hela en familj, och långa tider efteråt kan minnet
finna sin väg tillbaka till dem och belysa dem med
sitt varma ljus, så att de träda fram så tydligt som om
ingen tid lagt sig skymmande emellan . . .

Bakom en häck ett stycke från musiken stod en
liten oansenlig figur i uniform och förlorade icke en
ton af hvad som blåstes. Ola kände icke igen något
enda nummer, ty på dragklaveren i hembygden
forekommo de icke. Och han visste också att han aldrig
mer skulle få höra sådant. Om några dagar skulle
beväringen rycka ut, och sedan väntade honom
stenbackarna hemma och vällingen och sillen. Han
hän-gaf sig icke åt djupare sorg, ty hans mage var nyss
fyld och han mådde bra på alla vis, men han
tummade hårdt på en knapp i rocken och gick derifrån
så sakta som om han gått bakom en likvagn, då han
såg trumslagarpojkarne slå ihop notställarne och han
begrep att det var slut för den kvällen.

När han kom upp till sin brits i öfre våningen
af baracken, hade de flesta af kamraterna redan lagt

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:24:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1893/0194.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free