- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1893. Tjugonde årgången /
168

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Ola ska’ sjunga!»

»Ja Ola! ta’ opp en sång, Ola!»

Det var kamraterna omkring, som ropade åt
honom, der han giek i sin rote i kompaniet, som var
ute på fältmarsch.

Och sjunga kunde han. Dessutom var morgonen
så vacker att hvem som helst kunde känt sig lifvad
för en sång. Solen strålade gullgul, daggen gnistrade
vid dikeskanterna, den halfmogna säden glänste, luften
var ren och sval, och högt uppe, der det var som
blåast, sjöngo lärkorna som om hela verlden vore en
lustgård och lifvet endast en glad visa.

Ola gick der som en liten prins. Han var
hvarken kutryggig eller kobent eller för lång i armarna,
han var endast en glad sångare och dertill kronans
karl, en af dessa många i kompaniet, hvilka nu med
lungorna fylda af stärkande luft kände sig modiga
och lifliga och i stånd att taga hela verlden, om detta
bara kommenderades. Lättare gick aldrig någon dans
efter klingande musik än denna marsch af
bevärings-pojkar med packning på ryggen och gevär på axeln.
Men så var det också något till folk! Det var en
del af Sveriges bästa landtliga ungdom, oförderfvad,
välfödd, frimodig, käck och utvecklad till det bättre,
icke förnedrad eller försämrad, genom krigstukt och
kamratskap med indelta soldater.

Ola sjöng så det skallade vida omkring, och den
ene efter den andre af kamraterna stämde in. Ingen
skrattade längre, men många vände sig om för att se
på den lille, som annars var »blankt omöjlig» i
allting. Och kaptenen, som gick i teten, tyckte det var
roligt att marschera med sådan trupp, och så stämde
han in han också, och löjtnanten ville inte vara sämre.
Eljest ogillade han i princip sjungandet i dess
egenskap af extra ansträngning för truppen — men nu var
det oemotståndligt i sin naturfriska styrka och munterhet.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:24:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1893/0196.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free