- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1893. Tjugonde årgången /
171

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Sergeanten stod der och hade honom »på
kornet», d. v. s. han kände på en meter när det afstånd,
som utgjorde gränsen för gevärspostens skyldighet att
ropa i gevär.

Nu var generalen fem steg nära denna gräns —
då vände sergeanten för en sekund hufvudet för att
vara säker på sin gevärspost. I detsamma svartnade
det för hans ögon, och mellan hängslena i ryggen
lopp en kylande dallring. Den säkre, gamle indelte
soldaten, som kunde skrika värre än någon gardist
och som just derför uttagits till gevärspost, hade ju
permitterats en kort stund förut — sergeanten hade
glömt det — och aflösts af en eländig, sm alben t
pen-sionsmessig soldat, som var skräddare och kanske
aldrig i sitt lif ropat »i gevär!» — Några sekunder5
till och allt skulle vara förstördt, ty skräddaren stod
liksom nyss sergeanten och »passade afståndet». Men
sergeantens sans återvände med blodet, som rusade
till hans kinder, och han skrek till sin vakt, som stod
der i klunga färdig att fatta gevären: »Hvem kan skrika
i gevär så det hörs?»

»Jag!» hördes en gäll röst ur klungan.

»Ropa/» befaldes det kort och skarpt.

Innan sergeanten hann se efter hvem det var som
svarat »jag», hade Ola redan hunnit böja knäna och
luta sig bakåt. Och så kom ropet. Klart, klangfullt,
starkt som en trumpetskräll, uthållande som en
orgelton, utan skarf eller knut på tonen, långsamt
sjunkande, långsamt — långsamt, så att hela vakten hann
i gevär, medan den lille beväringen ännu stod
bakåt-böjd, mörkblå i synen, tagande ut det sista af sina
lungor . . .

Generalen hade stannat, öfversten och
öfverstlöjt-nanten hade stannat, officerarne bakom dem hade
stannat — alla tittade på generalen och han såg igen
och skrattade. Derpå satte han sig hastigt åter i

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Nov 21 02:05:04 2020 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1893/0199.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free