- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1893. Tjugonde årgången /
173

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Och generalen skrattade och alla bakom honom
skrattade, hvarpå han gaf Ola en klapp på axeln och
gick utåt exercisfältet.

Allt det som sedermera hände, var för Ola af
ingen betydelse. Mötet tog slut, han fick sin aflöning,
kaptenen sade farväl till kompaniet, löjtnanten sade
farväl till plutonen, sergeanten sade farväl till sin tropp,
korpralen till sin halftropp, persedlarna lemnades in
och Ola marscherade slutligen på sin plats i
kompaniet till förrådet för att utbyta uniformen mot de civila
kläderna. Vägen till förrådet gick förbi vakten. Den
gick i gevär, då kompaniet nalkades. Ola hörde noga
på gevärsropet — hvad var det mot hans dagen förut!

När allt var färdigt, ordnades beväringsmanskapet
häradsvis, och så drogo kontingenterna hvar till sin
hemort. Ola teg under marschen. Kamraterna ville
ha honom att sjunga. Omöjligt. De gåfvo honom
glåpord, knuffade honom och bjödo honom bränvin,
men fruktlöst. Så fick han då gå i fred. Han var
ju icke så fullt »vettig», menade de. Och nu kom
hans kutrygg åter fram, knäna hade förlorat sin
spänstighet, och armarna dinglade som på en apa . . .

Till sist var han ensam på den krångliga stigen
mot torpet. Innan han gick fram, satte han sig på en
sten och funderade . . . Hur var det generalen hade
sagt: »Skrika kan du som en karl!» Ola upprepade
orden om och om igen. Det började gå rundt för
honom, det strömmade och brusade i ådrorna, han
blef het om kinderna och ett tu tre flög han upp på
stenen, böjde knäna, lutade ryggen bakåt och gaf hela
skogen ett skallande: »I — ge — vär!»

»Ä’ du från vettet, Ola?» skrek en gäll
kvinnoröst, då han ändtligen tröttnat på sista tonen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:24:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1893/0201.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free