Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjerde budet. Berättelse af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att ta hänsyn, göra så litet buller af sig som
möjligt, inte ha några rättigheter för egen räkning. Den
tiden var längesedan förbi, då hon om kvällarne uppe
i sitt rum måste strida en hård kamp mot frestelsen
att stämma upp en visa med hög röst, skråla, prata
högt, slå omkull stolar eller hoppa öfver bordet för
att ge utlopp åt den kväfda lefnadslusten. Nu skulle
hon ha blygts för blotta tanken på något sådant; hon
var ju redan en gammal flicka — ja, egentligen hade
hon varit en gammal ungmö, innan hon var tjugu år.
Och det vållade henne ingen sorg. Hon hade vant
sig att ta dagen som den kom och bara glida med.
Hon såg alltid glad och nöjd ut. De främmande,
som kommo på besök till hennes föräldrar om
för-middagarne, sade ofta, att hon såg så blomstrande
och belåten ut; »nå, det är då ingenting underligt,
det fins väl inte många flickor, som ha det så bra
som Emilia — med ett sådant hem som hon har!»
Ibland sade man, att hon började bli lik prosten; och
det tyckte hon också sjelf, när hon såg sig i spegeln.
Hon lade på hullet och skulle kanske en gång bli lika
rundlagd som han. Om hon också en gång kunde
bli lika snäll som han, lika nöjd med allt och alla?
Nog ville hon försöka.
För den, som ej kände henne närmare — och
det gjorde ju egentligen ingen, ej ens föräldrarne —
föreföll hon som en ganska behaglig, ehuru något
obetydlig flicka, frisk och jemn till lynnet, foglig,
arbetsam, anspråkslös, dertill ej obegåfvad på utseendets
vägnar; hon var väl växt, kanske litet för fyllig, hade
genomskinlig hvit hy och det vackraste ljusa hår, som
slöt sig i långa vågor kring en låg, slät, lugn panna;
efter modern hade hon ärft ett par stora, ljusblå
ögon, klara och stilla som en källa. Att det i dessa
ögon stundom skymtade fram ett litet tungsint uttryck,
hade ingen sett.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
