- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1893. Tjugonde årgången /
204

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Då det skymde på, begaf större delen af den
muntra ungdomsskaran sig in i den festligt upplysta
våningen, der Adéle lofvat sjunga några visor, medan
man hvilade sig efter de ansträngande springlekarne.
Några föredrogo dock att spatsera af och an på
träd-gårdsgångarne och se månen gå upp. En och annan
ljus sommarklädning skymtade fram mellan
rosen-buskarne. Stojet hade tystnat; sommarkvällens
drömlika stämning satte sordin på ungdomsglädjens
öfver-drifvet spända strängar, gjorde åtbörder och rörelser
långsammare, stillfärdigare och rösterna mera dämpade.

Emilia satt just och funderade på, hvilketdera
hon skulle göra, sitta kvar eller följa med in och höra
på sången; då kom en reslig manlig figur direkt fram
till henne och slog sig ner bredvid henne på
trädgårdssoffan. Det var doktor Horner.

Han sade ingenting, men hon kände, att han såg
på henne.

»Skall inte doktorn gå in och höra på sången?»
frågade hon, men blef förskräckt i det samma; det
var visst oartigt att köra bort honom så der.

»Nej, jag är inte musikalisk», sade han. »Jag
hvilar mig hellre litet från sällskapsnöjena.»

Hon famlade förvirrad efter någonting att säga,
men fann ingenting. Hon började syssla med att
lägga ihop sitt arbete. Då hörde hon en vek röst
säga så tyst, som om det knappast varit meningen
att det skulle höras:

»Stackars lilla barn!»

Hon ryckte till och såg upp; var det verkligen
han, som hade sagt det? Jo, det fans ju ingen
annan i närheten, och äfven uttrycket i hans ögon sade:
»Stackars lilla barn».

Hon reste sig.

»Nej, vill ni inte sitta kvar ett ögonblick?» bad
han. »Jag skulle ju hvila mig — och jag vet inte hur

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:24:03 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nornan/1893/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free