Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Margot. Novellett af Hjalmar Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som ruinerade sig på taflor och gjorde cession. Han
skall ha varit mycket fäst vid gården; jag såg honom
mer än en gång stå utanför på gatan och se in genom
spjälstaketet. En natt — det var klart månsken,
liksom nu — såg jag honom smyga in på gården, rifva
ned våra tvättkläder, som just hängde ute till
torkning, och kasta dem huller om buller på marken.
Den stackars mannen hade blifvit sinnesrubbad; han
tålde icke att se främmande människors kläder dingla
på samma streck, som en gång burit hans egna skjortor
och kalsonger.»
Det gled en sky öfver månen. Birch reste sig.
»Nej, låt oss gå. Jag fryser.»
Han hade återvunnit sitt lugn helt och hållet.
Utkommen på gatan, tände han en cigarr och återtog:
»Lyckan går så där ur hand i hand. Det
hjälper inte att sluta händerna omkring den med ett
aldrig så krampaktigt grepp; man står där i alla
händelser en dag med handen full af den tomma luften.
Det gäller endast att taga missödet med samma
orubbliga jämnmod som en spelare af god ton, när han
förlorar det sista han äger. Låt vara, att tillvaron
sedan blir som en urblekt och trådsliten rock, som
man helst skulle vilja kassera; man har ju i alla fall
ingen annan. Så får man då endast låta bli att allt
för mycket blotta sin fattigdom; man får hålla sig tätt
intill husraden på skuggsidan af gatan, och då man
på andra trottoaren ser människoströmmen bölja fram
i solljuset, får man trösta sig med, att de allesamman
med tiden komma öfver på skuggsidan... en efter
en ... förr eller senare.»
»Det är ju en vacker tröst.»
»Ahja, den lämnar ett och annat öfrigt att önska,
jag medger det... men det finns ingen annan. För
öfrigt saknar det inte ett visst agrément att se den
ena efter den andra bland vänner och bekanta glida
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
