Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I slocknadt rampljus. Bilder från svenska scenen från 1860- och 70-talen. Af Georg Nordensvan. Med 13 illustrationer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som buros af ett mera starkt dramatiskt skaplynne
— såsom Katri i »Daniel Hjort», Thusnelda i
»Fäktaren från Ravenna» och på senare tid Tekmessa i
»Kungarne på Salamis» samt titelrollen i »Fru Inger
till Östråt», den sistnämda en bland de många
tolkningar af den moderna norska dramatikens
kvinnokaraktärer, som bilda det icke minst lysande bladet i
fru Hwassers lagerkrans.
Och ändå var det ej ens på detta område, som
det individuella i hennes konstnärslynne fick sitt allra
mest typiska uttryck. Ljuf och stolt och uppoffrande
kvinnlighet, hämdlystnad, själskval, själshöghet kunde
fru Hwasser framställa mjukt och stort, om ock ibland
väl stiliseradt. Men när hon fick en öfverlägsen,
originel, spirituel, gärna något extravagant
kvinnokaraktär att fördjupa sig uti, då fick hennes egen
djärfva originalitet och hennes öfverlägsna humor
spelrum, och det är i dylika roller vi — enligt min åsikt
— ha att söka det mest personliga och därför också
det mest konstnärligt fullödiga, Elise Hwasser skapat.
Till dessa hennes mest personligt lösta uppgifter
räknar jag grefvinnan Danicheff, drottning Anna i
»Ett glas vatten», grefvinnan i Mussets »Osvuret är
bäst». Och det är att beklaga att kungliga teatern
ej förstod att använda henne mera än hvad som
skedde under de senare åren af hennes verksamhet.
Hon stod då på höjden af sin förmåga, och hennes
helt och hållet personliga humor tog sig då de mest
geniala uttryck. Men hon fick då allt för få tillfällen att
visa hvilken öfverlägsen och lifskraftig intelligens,
teatern ännu ägde i henne. Hon fick ej, som hon ville,
spela Gina Ekdahl i »Vildanden», och hennes gamla
hertiginna i »Sällskap där man har tråkigt» kom aldrig
för publikens ögon. Men hennes grefvinna i Mussets
»Osvuret är bäst» tillhör det mest genialiska, svensk
skådespelarkonst åstadkommit.
* * *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
