Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fantasier. Af Oscar Levertin - I. Häxor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
togo damerna ur sina fickor också skriftligt
bevisningsmaterial, uppläste med dramatisk betoning några
rader ur ett kärleksbref eller en svartsjukebiljett — och
deponerade sedan dessa aktstycken hos predikanten,
som satt som ordförande och som mottog dem med
något af det välbehag, med hvilket en historiker fattar
ett gammalt dokument eller en kriminalist någon vacker
handling om mänsklighetens ondska.
Andlöst lyssnade jag till denna krönika — det var
som om jag fick se in genom husväggarna i de
ögonblick det var olägligast för beboarne — då med ens
en stämma, som blott var mig allt för kär, lät mig
hoppa till. Allt blodet strömmade till kinderna, men
innan jag hörde mitt namn nämnas, sprang jag som
för brinnande lifvet utom hörhåll, och med en känsla
af själfironi och skam, som om jag icke visste
huruvida jag skulle brista i skratt eller gråt, kastade jag
mig långt i fjärran ner i det af daggen däfna gräset.
Också hon, också hon!
Fantastiskt som i en dröm såg jag nu på detta
afstånd häxornas årsstämma, och mot den mörka
natten varsnade jag blott som en lek af slingrande
danserskor alla dessa gestikulerande darner.
Ändtligen upplöstes församlingen. Predikanten gjorde från
sin predikstol några välsignande åtbörder, följde så
åter, artigt bugande, damerna till deras bland de
grå regnmolnen väntande vagnar och stängde
vagnsdörrarna, sedan han faderligt stoppat om dem fällar
och öfverplagg. När den sista vagnen rullat bort,
tog han hela högen af dokument, som de lämnat, och
haltande linkade han långsamt och värdigt ner för
Brocken. Han gick förbi mig där jag låg i gräset, och
han bar papperen med en arkivaries värdighet Hans
blonda konventikel-typ hade ännu kvar sin prägel af
förkvinnligad och salfvelsefull ömhet — blott ögonen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
