Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två fantasier. Af Oscar Levertin - II. Änglar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att blott ett skimmer, rödt som en bruds rodnad, lyser
fram mellan hoppressade och smala fingrar.
Men jag har också i namnlös, förstenad ångest
sett Tanatos, dödsängeln, med ett brus som af storm
i knäckt vass långsamt skrida in genom min dörr.
Förgäfves, liksom ett barn sträcker händerna mot riset,
sträckte jag händerna mot dig, du stumma, bleka
sömngångare, som blundande fullgör ditt värf,
pressande din svarta mantelsnibb hårdt emot ditt bröst,
mot det hjärta, där ensamt ditt kalls gåta finnes tydd,
och den första, förvånade afskedssmärtans tårar
ligga än och tindra som salt dagg på dina hvita
liljor.
Och du obönhörlige Mikael, det stängda
paradisets ängel, hur ofta har jag icke hört din hårda
hand slå lyckans dörr i lås bakom mig och mött dig,
obeveklig med ditt eldsvärd, framför den tröskelsten,
som jag- velat gifva år af mitt lif för att åter en gång
få beträda. Hur jag harmades och snyftade, du
vär-digades icke en gång svara, men i det orörliga leende
af förakt, som låg kring din slutna mun, förstod jag
tydligare än af allt annat, hvarför grinden till mitt
Eden stängts, hvarför den vackra silkeshärfvan
hoptrasslad fallit ur min hand, och jag å ny o stod ensam,
ensam på allfarvägen bland hjulspåren af alla de vagnar,
som lastade med blommor och frukter farit förbi,
medan jag drömde bort min ungdom i svalkan af den
lustgård, som aldrig mer skulle öppnas.
Men också barmhärtigare änglar hafva korsat
min väg eller i de vakna nätterna nalkats min
huf-vudgärd — Malorah, minnets ängel, sagoberätterskan i
kjorteln med de evigt skiftande färgerna och
strimmorna öfver sidenet, hon hvilkens anlete man alltid
glömmer för hennes stämma, som af tiderna som gått
gör en sång, evig och växlande som hafvets,
nyckfull med sol och skugga som aprilvädret, och hennes
Nornan 1894. 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
