- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1894. Tjuguförsta årgången /
120

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En dröm. Af Jane Gernandt

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

vann alla människor, han behöfde bara se på folk
för att göra sig omtyckt. För honom skulle det
blommat oaser, där jag haft sandöknar att genomfara. Han
var skapad att finna sig till rätta i lifvet, medan jag,
så långt jag kan minnas tillbaka, alltid haft en fruktan
för framtiden. När jag jämförde mig med honom,
såg jag så väl hvad som fattades mig: jag saknade
lätthet. Det fanns intet, som det icke kostat mig en
ansträngning att öfvervinna. Jag tog för tungt på
tingen. Där andra skulle hållit sig uppe, där var jag
dömd att gå till botten.

Jag hade mycket tidigt min egen mening om
världen, men han var ett fullständigt barn med sina
sexton år och betraktade allt med ett oerfaret sinnes
ljusa tillförsikt. För mig har det alltid varit en
frestelse i att släcka sådana lusteldar, men det var något
så äkta i hans glädtighet att jag aldrig kunde röra
vid hans illusioner. Han var öppen, meddelsam och
full af förtrolighet. Jag tror att jag skulle kunnat
glömma att tala, om man inte talat till mig, och om
det så gällt mitt lif, skulle jag inte varit i stånd att
besvara en vänlighet från den jag höll af. Det var
min förtviflan att han kastade sig om halsen på mig,
när vi inte sett hvarandra på länge. Jag stod alldeles
orörlig, jag visste inte hvad jag skulle taga mig till,
och ändå tyckte jag om det, men det hade blifvit
mig ett behof att inte förråda något af det som
försiggick inom mig. Det gick så långt, att jag inbillade
mig, att jag helst ville vara för mig själf, och jag
hittade på tusen sätt att komma ifrån honom, fast
jaor visste hur lycklig han var i mitt sällskap. Han
följde mig som en skugga, om vi skulle ut och fiska eller
vi skulle gå på jakt, och så var det en dag han sökte
upp mig på mitt rum och bad att jag skulle taga min
bössa och följa med honom. Jag hade någonting att
läsa, men det hjälpte inte att säga nej. Han gick

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:06:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1894/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free