Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En dröm. Af Jane Gernandt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Öfverallt hvar jag än var, ensam på mitt rum
eller bland kamrater, såg jag honom som han låg där
på ljungen, med ansiktet förvridet af plågor och
ögonen fästa på mig och lifvet. Föreställ dig hvad det
är att somna och vakna, komma och gå, förföljd af
ett och samma kval. Jag sitter på en föreläsning, och
midt i en serie af fullständigt främmande idéer slår
mig plötsligt tanken på honom. Jag fullföljer den
och med en advokatyr, hvars minutiösa plågsamhet
du inte kan ana, gör jag ett plötsligt öfverslag af allt
som talar för eller emot min skuld till hans död. Jag
är uppe i tentamen och man ställer en fråga till mig,
men emellan denna fråga och mitt svar har jag i en
half sekund genomlupit den eviga kedjan af
anklagelser. Jag sitter i en krets af kamrater och tror att
jag är glad, jag skrattar till och med, men jag känner
ett svagt tryck inom mig. Och jag blir rädd, det
behöfs så litet för att ångesten skall springa upp och
gripa mig. Hvart jag än vänder ögonen lura de
gamla tankarna, allt kan väcka dem. Jag har dem
ännu icke öfver mig, men jag känner, att det kan
komma. Det är det värsta af allt. Under hela detta
år hade jag icke en glädje, som det minnet icke
förgiftade. Jag fick icke ett småleende af en kvinna,
jag kände icke ett par läppar emot mina utan att
tänka: ’Han gick ur lifvet utan att ha smakat detta’,
och det skymde för min syn och min fröjd
förvandlades i plåga.
Jag hade bara en tillflykt — arbetet. Jag
öfver-vann trötthet och olust, jag satt vid mina böcker
dagarna i ända och långt in på natten trots hunger och
köld, men den som lidit som jag led vet, hur pass
det hjälper, hur pass arbetet rår på de tankarna. De
ligga på lur, färdiga att kasta sig öfver en, man har
dem i bakhåll, man hör hur de mumla och gräfva
där nere i bröstet. Drifva dem på flykten? Bli dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
