Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Treenighet. Ett och annat om målningar af Richard Bergh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Hvar tafla som mäter 50 centimeter måste vara
mer eller mindre dekorativ — af det enkla skäl att
den skall intaga en tämligen stor plats på en vägg»,
säger den franske realisten Raffaéli. Japans målare
förlänade sina minsta teckningar och akvareller, äfven
de mest realistiska, en väl beräknad dekorativ hållning,
och det är tack vare detta utpräglade drag i
japa-nesernas konst dessa förvärfvat sig rykte som ett af
världens mest konstnärligt finbildade folk.
Ett delikat och väluppfostradt öga fordrar smakfullt
val och behagfull fördelning af de färger och former,
som inom en gifven yta på vägg vilja locka dess
uppmärksamhet. Ett ovårdadt, oprydligt yttre passar lika
litet ting som människor i en salong. En nobel tafla
är redan i sin egenskap af rumsdekoration, det är:
som »färg- och form mönster» — oafsedt hvad den
föreställer — en af slutad harmoni\ ett ur dekorativ
synpunkt sammanhängande helt. En sådan bild är — för
att använda Ehrensvärds ord, »städad åt prydnad».
»Det städningssätt, som tillhör prydnaden eller
synliga tings ordning för ögat, bör rå, efter prydnaden
var den första skyldigheten af taflan. Det första af
hvad ögat råkar på taflan är dess mönster: ögat
råkar mönstret, innan det råkar ämnet.» —
»Målarkonsten är en dekorativ konst» (Ehrensvärd). Hon
har alltså att beakta de för all dekoratfv konst
gemensamma lagarna — dess tysta harmonilära.
Under alla stora konstepoker var målarkonsten
ögats likaväl som själens uppfostrare och förfinare.
Först vår tid blef en fullständig ögats förfallsperiod,
i hvilken man blef »stor målare» utan att äga
hvarken finbildadt form- eller färgsinne, endast man inom
en förgylld ram kunde med grimacerande figurer
berätta historier och anekdoter eller innanför ramen
kunde åstadkomma ett skenbart hål i väggen, genom
hvilket åskådarens bedragna öga tyckte sig skåda den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
