Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enslingar. En bild från Norrbotten af Hugo Samzelius. Med tre teckningar af O. Keen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vägen. Hunden hade Grels fått till skänks i den
angränsande finnsocknen och vårdade honom riktigt ömt.
Aldrig sparkade han honom, aldrig slog han honom
med gärdsgårdsstörar eller trädgrenar, när han ville
förfölja renar. Också Greta likade honom godt, och
de tre höllo troget ihop i både glädje och sorg. Ute
i skogen var Halli ovärderlig om hösten och vintern
— när tjädern slog upp i björkens grenar eller
järpen hvisslade från granarnas barrgungor, då var
hunden påpasslig att göra nytta för sig. Nedanför tjädern
satt han då och skällde så retsamt och uppförde en
sådan lustig dans med skutt och krumsprång, att fågeln
ej kunde taga ögonen från krabaten, innan Grels kom
sig för att skjuta den med sin lodbössas enda hagel,
och nedanför granen med järpen satt han försiktigt
och gnisslade med tänderna så småtrefligt, att fågeln
glömde bort att anlita vingarna, förrän den efter ett
säkert skott sårad till döds tumlade ned ur trädet. Ja,
en sådan hund var Flakabergs-Grels’ Halli, och jag
vet att dess ägare ej skulle sålt den ens för femton kr.
Hur det nu var, förde mig under ströftågen stigen
en dag till gården som nämndt, och jag valde då att
gå in i nybyggarstugan i stället för bondehemmet.
Först efter ett rätt långt, inledande samspråk om
väderlek, årsväxt och sista nyheterna från älfdalen fick
jag Grelsgamlingen att berätta om sig själf, hustrun
sin och deras gemensamma lefnad här i aflägsna, karga
vildmarken. Det gick trögt i början, men sedan han
fått litet hygglig tobak i sin masurpipa i stället för de
fränt stinkande, härstädes öfverallt oundvikliga »finska
bladerna», karftobaken, och vi tyckte oss som vore
vi litet närmare bekanta med hvarandra, löstes hans
tungas band och han gaf sig då oförbehållsamt,
alldeles som han kände det. Vi hade slagit oss ned på
förstubron och sökte genom bolmande rök hålla de
näsvisa myggorna på afstånd. Du skulle varit när-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
