Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Enslingar. En bild från Norrbotten af Hugo Samzelius. Med tre teckningar af O. Keen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och seg envishet är det emellertid, som skall kunna
frestas att i egentlig mening sätta in lifvet på att söka
göra ödemarken fruktbärande och mottaglig för en
högre odling i allmänhet.
Våra pipor hade slocknat, dimman steg upp ur
träskets vatten, medan sommaraftonens sol sakta sjönk
bakom den mörka furuskogen. Halli låg halfsofvande
vid våra fötter och klippte emellanåt med öronen, ty
myggorna voro sannerligen oförskämdt närgångna den
där kvällen. Samspråket mellan Grels och mig hade
antagit allvarlig form med en tryckande tung stämning,
en riktig ödemarksstämning, som föga kunde skingras
af inhysingens orubbliga fasthållande af tron på den
bedrägliga lyckan — något som för öfrigt troligen ej
var rotadt i karaktärens djup utan låg mera på ytan,
om det också föreföll så afgjordt som helst och under
mitt villiga medgifvande här, att begreppet »lycka»
är så individuelt som trots något annat. Vi drogo
oss därför in till Gretagumman, som på vår begäran
rustat till en måltid präktiga hjortron med mjölk.
»Nå, huru har ni det ställdt då, mor Greta? Känner
ni inte ibland längtan ner till hafvet och skärgården,
till att träffa några af edra forna bekanta, ni som
tyckes vara rätt språksam af er?» — sporde jag hustrun.
»Längtan–ja vet herrn, nu känner jag knappt hvad
längtan är, ty nu tycker jag lika bra om skogen som
förr om sjön — han Grels är då också som tokig i
allt, hvad skog heter, kanske ännu mera sedan han
måste slumpa bort sin egen — och hvad angår att
prata bort en ledig stund, så har jag ju Grels och
Halli, och äro de båda borta och jag känner mig
ensam, språkar jag högt för mig själf om dem och
pojken vår i Amerika — ja, jag har den vanan! Visst
är det svårmodigt och riktigt som i öknen att bo här
oppe i skogen, men så länge man får vara frisk och
ha hälsan, går det ändå för sig, en dag i sänder!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
