Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vid den sista eldbrasan. Berättelse af Johannes Sundblad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att staden hade denna rätt. Att köra en stackare som
»stut ur hage» för att begagna hans egna ord, och
detta från en plats, som farfars far, ja, far före denne
innehaft som deras »välfångna egendom», det var
ju rent af hemgång, Slutligen blef han dock
öfvertygad om lagens tillvaro och måste med harmen i
hjärtat bereda sig på att packa in. Nu började
strumpväfvaren åter på med sina krogbesök, men icke af det
gamla skälet utan för att dränka sina bekymmer. Han
drack visserligen, som han själf förklarade, aldrig mer
än en toddy för hvarje kväll, alldenstund han under
hela tiden ej såg glasets botten utan genom idkeliga
påfyllningar »höll den vid makt» från sju till
stängningsdags, men den blef honom emellertid för stark,
och ej fullt två år efter det utslaget om tomtplanens
afrödjande vunnit laga kraft, hade strumpväfvaren
samlats till sina fäder.
Staden hade emellertid tagit sig en funderare på
saken. Att draga fram en gata, i synnerhet då detta
är förenadt med dyra husköp, kostar penningar, och
som man ej ville komma med en extra uttaxering,
beslöts att se tiden an. På så sätt gingo nya fem
år till stor förargelse för mången, som ville ha det
fula rucklet ur vägen. En fanns dock, som ej sörjde,
och det var gubbens son, Kalle Skefben, som han
vanligen kallades. Denne hade framlefvat sin
barndom, ungdom och slutligen flera år af sin
mannaålder i det gamla huset; alla hans minnen voro fästa
vid detta. De flesta voro af det sorgliga slaget, men
ändock var det kärt. Det var med honom som med
huskatten, som kan lägga sig att dö på den gamla
tomtplatsen, där han både svultit och fått stryk, men
vid hvilken hans väsen så godt som sammanväxt.
Kalle hade af köparen utverkat sig tillåtelse att
få kvarbo till själfva rifningen. Det var en
galgenfrist, innan snaran drogs till, ty flyttningsdagen skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
