Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Friede Jung. Ett julminne af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ännu se anrättningen — gåsen, som styf och stel
sträckte sig öfver fatet, det långa, hvita brödet,
röd-vinsflaskan och geléet i sin bruna stenburk; — något
annat fanns där icke, men aldrig har en måltid frestat
mig så som denna. Vi satte oss på ömse sidor om
det smala bordet, men Friede hade icke väl lagt en
vinge på sin tallrik, förr än hon lät knif och gaffel
falla. De ljusblå ögonen voro fyllda af mildhet och
munnen leende och sorgsen: »Hvad jag tycker tant
Suzel skall tänka på mig i kväll», sade hon.
Hon satt en stund tyst; därpå började hon
innerligt som om hon talat till kära minnen: »Hon ville
nog bra gärna att jag skulle komma tillbaka och hjälpa
henne i det lilla köket och bränna upp kaffebönorna
eller steken eller springa från alltsammans för att leta
i alla vinklar och vrår efter pappas böcker... Jag
har haft eu underlig barndom, allez, delad mellan
min far och henne och jag vet inte hvem som fått
lejonparten af mig.»
Hon fick mig att småle, det gjorde mig så godt
att sitta där i lampskenet och höra på denna lugna,
förtroendefulla ström af ord. Själf sade jag icke mycket,
jag tömde mitt glas och min tallrik och värmen af
vinet och tillfredsställelsen att få äta efter dagar af
försakelse gaf nuet en lätthet som om det hela med
ens blifvit en lek, hvilken man undrade, om man icke
missförstått.
»Det kan gå tider utan att jag tänker på Elsass»,
sade Friede på nytt, »men sådana här kvällar är det
ute med mig. Jag tycker det enda jag har att göra,
det vore att packa in och fara till Colmar... Liksom
om jag skulle kunna existera utan Paris! Liksom
om det inte vore det enda ställe i världen, där jag
nu kan lefva!»
Jag hörde hennes röst som på afstånd, och orden
fäste sig i mitt minne, utan att jag egentligen förstod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
