Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Friede Jung. Ett julminne af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lighet, varm af sin rörelse och med ögonen leende af
mod, men ungdomen fick vingar i mig, och så långt
som drömmarna förde mig den kvällen, så högt som
jag ställde målet för den striden att dikta och lefva,
har jag väl aldrig ställt det i mitt lif. —
Jag gick in till mig i en tonande, klingande
stämning af ljus och glädje, som gjorde mig okänslig för
kölden där inne och för mörkret och jag vet ännu icke,
hur omslaget kom, i nattens tystnad, nästan under
sömnen, men plötsligt stod det för mig att jag ätit
vid hennes bord likt en människa som stillar sin
hunger. Jag såg med en klarsynt senblick som om
bindlar fallit från mina ögon, hur hon betraktat mig med
sitt medlidsamma leende, medan hon oupphörligt
rågade min tallrik, jag kände med den brännande
blyg-selvåndan af en rusig som vaknar, hur jag blottat mina
bekymmer och min fattigdom, och under det hela min
varelse krökte sig därvid, tänkte jag på att jag gråtit
inför henne, gråtit som ett barn.
Ingen kamrat hade stått mig så nära, att han
någonsin fått blicka in i ytterligheten af mitt betryck,
och jag hade förrådt mig inför en kvinna, som var
mig främmande och för hvilken jag icke var något
annat än en främling, som man betraktar med
vänlighet. Så yppade jag då mina sorger vid vägen där
jag drog fram för första bästa öra, som ville lyssna,
så föga gällde då min stolthet, så kunde svagheten
öfverrumpla och förnedra mig . .. Jag knöt mina händer
och jag grät, men icke som nyss, utan hårdt,
förtviflade och när smärtan domnade af sitt eget sjuka
öfver-mått och jag höll på att somna in, kände jag samma
tankar som udden af hvasst stingande sylar genom
halfslumrets töcken. —
Jag vaknade trött vid mig själf och med ett
half-utplånadt minne af min förtviflan — endast ett stod
fast: agget till henne, som sett min svaghet. Jag ville
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
