Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tre fantastiska historier af Tor Hedberg - Snäckan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin gamla mormor. På hennes kaminspis låg då
samma snäcka, som han nu höll i sin hand. Den
hade ofta lockat hans ögon och frestat hans fingrar.
Då han ett ögonblick var ensam i rummet, kraflade
han sig upp på en stol och skulle just gripa snäckan,
då mormodern åter kom in i rummet. I
förskräckelsen föll han ned från stolen och slog sig en kula
i pannan. För att trösta honom tog hans mormor
då snäckan, höll den för hans öra och sade: var tyst
nu, skall du få höra hafvet brusa! Han höll andan
och hörde verkligen ett svagt ljud, liknande en
aflägsen susning.
Detta minns han nu och för mekaniskt snäckan
upp till sitt öra. Först lyssnar han själsfrånvarande
till den svaga susningen i snäckans tomma rum,
men plötsligt får hans själ en våldsam stöt, det är
som om ett band, som pressat den samman, brast
sönder och den vidgade sig, blef stor, omätlig som
hafvet. Han erfar en stunds svindlande stolthet,
men så drifves han redlös ut på de mörka vågorna,
som hota att uppsluka honom, med ett högt skrik
kastar han snäckan ifrån sig, springer upp och stirrar
på den med blickar, i hvilka vansinnets fladdrande
låga lyser.
Ifrån snäckans tomma rum, från snigelns
öfver-gifna boning, hörde han Guds röst tala till sig, ofattlig,
förfärande i sin väldiga hviskning, kommande från ett
oändligt fjärran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
