- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1895. Tjugoandra årgången /
150

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tre fantastiska historier af Tor Hedberg - Det hvita huset

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Jo», svarade hon, »en stor glädje har jag
erfarit. Du vet kanske icke, att här, i det innersta af
skogen, äro blåklockorna hvita. Många äro de icke, i
hela mitt lif har jag blott funnit tolf, men alla hafva
de varit mig till stor glädje. Den tolfte var dock
den största glädjen af alla, ty den växte här, alldeles
nedanför mitt fönster. Den hade fyra klockor, och
hvarje klocka varade fyra dagar, och den sista var
den hvitaste af alla. Det är nu många år se’n dess,
men det glömmer jag aldrig!»

Jag betraktade henne och aldrig har jag sett
större glädje i ett ansikte. Och dock var det endast
minnet af en glädje.

»Men en sorg», sporde jag vidare, »har du
aldrig erfarit någon stor sorg?»

»Jo», svarade hon, och liksom nyss af glädje
lyste hennes ansikte nu af sorg. »En stor sorg har
jag erfarit. Jag hade en natt en dröm, som var
vackrare än den första vårdagen. Aldrig, hvarken förr
eller senare har jag tänkt mig något så vackert! Jag
mindes den då jag vaknade och jag trodde att jag
alltid skulle minnas den. Men då knackade en fågel
på mitt fönster, och utan att tänka därpå, frågade
jag: Hvem är där? Och i samma ögonblick jag sagt
det, var drömmen borta, och jag har aldrig åter
kunnat minnas den. Jag har förlorat den för alltid.»

Och under en djup snyftning dolde hon sitt
ansikte i händerna.

»Har du då aldrig älskat?» frågade jag medan
hon ännu dolde sitt ansikte.

En stund satt hon stilla, orörlig, som om hon
icke hört min fråga. Så lyfte hon åter upp hufvudet,
hennes kinder hade fått högre färg och hennes ögon
hade blifvit mörkare.

»Du frågar mycket», sade hon, »men duskall få
veta äfven det. Jo, jag har älskat, och jag älskar än.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:07:06 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1895/0168.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free