Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två dikter på prosa. Af Hjalmar Söderberg - Mardröm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med ens hörde jag någon kvida och jämra sig
i närheten. Jag gick vidare, någonting midt emellan
rädd och likgiltig, och försökte inbilla mig själf att jag
ingenting hört, att det berodde på något misstag.
Men jämmern tilltog, och nu var det alldeles
bredvid. Jag kunde icke gå vidare. Benen ville icke
bära mig. Jag hade en förnimmelse af att det
väntade mig någon pinsam episod, som jag till på köpet
upplefvat någon gång förut, för länge sedan.
Jag böjde undan säden. Där låg en gammal
man på marken och kastade sig kvidande af och an.
Jag kände icke igen honom, jag kunde icke påminna
mig att ha sett honom förr. Jag tog honom under
axlarna och hjälpte honom upp i sittande ställning.
Ett ögonblick satt han tyst i mina armar, med
hängande hufvud och stela ögon; men i ett nu skrek
han till — genomträngande, förfärligt — vred sig ur
mina händer och föll till marken, tung och styf som
en stock.
Jag såg mig omkring och märkte förvånad att
jag icke var ensam; det stod en massa människor
rundt omkring och skrattade åt mig. En fetlagd äldre
herre, som såg mycket välmående och gemytlig ut,
slog sig på knäna och skrattade, så att han blef
alldeles eldröd i ansiktet.
Jag var häpen och ond. Jag kunde icke alls
förstå hvad de skrattade åt. Då kom jag händelsevis
att kasta en blick på den döde, som låg stel och
tung på marken med de glasblanka ögonen stirrande
tomt ut i luften.
Det var ju jag — jag — jag —.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
