Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De döde. Oktober 1893—Oktober 1894. Af Emil Svensén - Didrik Gillis Bildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
militär intresserade han sig inom senaten främst för
försvarsfrågan, där han ansågs som en tolk för sin
kunglige väns personliga åsikter om ett härväsende,
byggdt på grunden af det s. k. systemet »litet men
godt», d. v. s. en jämförelsevis fåtalig men väl öfvad
stam och en beväring, hvaraf en mindre del uttagits
till längre öfning. Det har dock ej försports, att han
brukat sitt stora inflytande på konungen till att drifva
oansvarig politik bakom ansvarige rådgifvares rygg,
men däremot torde han mer än en gång hafva räddat
den obetänksamme monarken från öfverilade steg. Så
skall särskildt hafva skett i ett mycket viktigt och
mycket intimt fall kort före dennes frånfälle, och den
viktiga tjänst, som han därvid gjort den dåvarande
tronföljaren, blef sedermera icke glömd af konung
Oscar II.
Det var intet ringa prof han erhöll på dennes
förtroende, då han kallades att på sändebudsposten i
Berlin inviga öfvergången från förträdarens
franskvänliga till den nye konungens tyskvänliga politik.
Därifrån hemkallad 1886 för att blifva riksmarskalk,
förenade han från februari 1888 till oktober 1889 i
sin person hofvets och statens högsta värdighet. De
ryktbara orden om »försoning och samhällsfrid», som
väl skulle vara ett slags program för
»dubbelexcellensens» politiska verksamhet, stannade visserligen vid
en vacker fras. Då det ej gick för sig att dämpa
partilidelsernas vågor med vackra fraser, försöktes till
en tid med Bismarckska tag med munkorgslagar och
angrepp mot ordets frihet. Men Bildt var dock ingen
Bismarck, därtill var hans skaplynne i grunden alltför
blidt, och ansatserna till en kraftregering torde kanske
mindre få anses som ett utslag af riksmarskalkens än
af — hofmarskalkens politik. Den gamle hofmannen
tröttnade också snart vid en strid, där partiernas
motsats blef allt mera oförsonlig, och drog sig efter tjugu
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
