Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den lille postiljonen. Berättelse af Rust Roest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Nu vände hon sig om mot honom.
»Hon är lik S:t Marthe», tänkte René.
Den främmande damens ögon hade samma
högtidligt hemlighetsfulla, ljufva uttryck som Tarascons
skyddshelgon. Denna likhet på samma gång skrämde
och lockade René. Det var som om han känt henne
alltid. Han glömde morfars förbud och började
ögonblickligen :
»Jag heter René, jag bor i Tarascon om vintern,
men om sommaren är jag här för att hjälpa morfar,
som äger värdshuset. Jag skall också bli hotellvärd,
när jag blir stor. Jag skall köpa det stora hotellet i
Tarascon och så skall jag gifta mig med Yvonne.
Yvonne är min fästmö. Är det något madame önskar
och som jag kan hjälpa madame med?»
Hon smålog. Det var ett egendomligt småleende,
det gjorde inte ansiktet gladare, endast mildare, mer
likt Sainte Marthe. Barnet kunde icke taga sina ögon
från henne.
»Nej ingenting som du kan hjälpa mig med, lille
René. Jo, det var sant, hör pergolan vid floden till
hotellet?»
»Ja visst, madame.»
»Då kan jag få sitta där nere. Vill du visa mig
dit ?»
Han nickade, öppnade dörren för henne och lät
henne gå framför sig i trappan, sedan tog han
ledningen.
»René, låt damen vara i fred», ljöd morfars röst,
»hör du!»
»Jag skall bara följa henne till pergolan. Hon
har bedt mig. Inte sant, madame?»
»Jo.»
»Här kan madame sitta alldeles ostörd», sade
den lille, i det han visade henne en bänk. »Jag har
inte tid längre, jag skall ned till stallet och hjälpa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
