Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ulrich-Theodors trolofning. En 1700-talsbild af Oscar Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där hvilat, kastade han sig ner och med våldsam gråt
upprepade han hennes visas sista rader:
För herde utan klander
I brand har själen brunnit.
Till evig tid Sylvander
Har hennes hjärta vunnit.
I lust det slår, i sorg det slår,
För älskarn skall det brista.
Den dag, som han från henne går
Blir säkert hennes sista.
Så låg han med ansiktet mot marken och
hvi-skade, och blott med våld lyckades det Hengstenberg
och van der Maés’ förenade bemödanden att få honom
ifrån Fasanön, och som en sjuk förde de honom i en
kaross till Dessau. Men då de ville lägga honom till
sängs och för det ändamålet kallade hans lifpage för
att taga af honom kläderna, som voro fulla af jord,
drog han värjan och hötte mot dem, och han tryckte
mullen hårdt mot hjärtat. Ingen vågade tala till
honom — och hans höge fader blef så förskrämd, då
han hörde det budskapet, att hans ende son och
Anhalt-Dessaus tronföljare blifvit rasande, att pokalen
föll ur hans hand och gick i tusen skärfvor, och han
bad bönen: Dyre Jesum hjälpe! Men ehuru varnad
af alla sina hofdamer och öfverhofmästarinnan
baro-nessan Kalb, som sade, att hon vedervågade lifvet,
gick prinsessan Richissa in till honom, tog hans hand
och sade: Den allgode guden har gifvit ers höghet
en maka för att hon skall bära en del af hans
bekymmer . . . Hon sade detta med ett så ömt uttryck
öfver sin ljufva röst, att Ulrich-Theodor grep hennes
hand och stilla som ett barn grät han mot hennes
bröst ut sin stora smärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
