Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tre stämningssagor. Af Hugo Samzelius - I. Riddarens hjärta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att återvända, ty han ville ej visa sin son som ett
konstigt djur, inför hvilket ett spefullt eller fånigt
leende kunde vara tillåtligt. Själf mindes han godt,
huru allt timat. För egen del var han fri från skuld,
han hade ej gifvit pilten något hjärta. Men väl en
annan. Hvem hon var, kände han ännu ej, men
nogsamt erinrade han sig en stormig höstkväll, när en
mörkhyllt, vilsefaren kvinna vandrat borgaled och tiggt
om härberge af väktaren. Från österlandet bortom
hafven sade hon sig stamma, i palmlundar och öknar
hade hon slitit sina sandaler, nu tunna som vissna
blad. Fager syntes hon som intet annat på jorden,
visst fick hon härberge och den spis hon trängde till.
Dagen därpå giljade gamle riddaren till henne, fäste
henne med stenprydd ring och äktade henne kärligen,
och inom ett månskifte födde hon en pilt i frustugan.
Matt låg hon kort därefter i brudelin på sotesäng, när
hennes darrande fingrar öppnade en påse af fläckigt
tigerskinn, som hon dolt under ett hyende. Rikt
stickad var den med klara rubiner och stora granna
pärlor. Bland trolldomsörter låg där ett litet sprittande
hjärta, som hon gaf sin nyfödde att svälja. Sedan
somnade hon in i fullmånens ljus och vaknade aldrig
mer. Efter den sorgenatten hade tjugu somrars sol
lyst öfver tidvisarestenen på slottsgården.
Unge riddar Bo var svårmodig i hågen och
plägade umgås med tunga tankar, som tidigt slagit rot
i hans bröst. Gärna satt han i någon af borgens
djupa fönsternischer och stirrade ut öfver markerna,
medan han lyddes till ovädrets framfart med flöjlarna,
lyddes till regndroppen mot hornrutan. Sällan tändes
då en glädjeglimt i hans öga, skogens allvarsamma
linjer fångade hans blickar och läto pulsarna slå af
ödslig ensamhetskänsla. Han längtade vildt, visste
dock ej hvart eller efter hvad. Bäst trifdes han ute
i marken på obanad stig, där vildrosen blomstrade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
