- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1896. Tjugutredje årgången /
157

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tre stämningssagor. Af Hugo Samzelius - I. Riddarens hjärta

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

i storskogen, fram till djupa mon, där löfjerskan bodde.
»Hallå, är du hemma? Nu är jag led vid lifvet och
trår till glömska hos dig» — ropade riddar Bo och
slog med svärdfästet, så att barken rasslade ned af
furorna. Då gled hon ut i solljuset, löfjerskan, och
stod som den fagraste drömbild inför honom, medan
klipparen skyggade. All sin hemlighetsfulla kraft
samlade hon i ett långt, stumt betraktande, tills hon
sträckte sitt stjärnsirade pekfinger mot honom, som
kallat henne. »Du är olycklig, unge riddare, du lider
bland människor med midvinterfrost i sinnena.
Hof-slagen från dina nattliga ridfärder genljuda ännu i
min hall. Fäst nu blicken på mig, låt ditt öga stelt
dröja i mitt och så vill jag hjälpa dig. Din moder
kände jag väl, vi skådade den brännheta solen i
samma land — äfven dig känner jag, känner dig af
din moders suckar, som här funno eko en gång.»

Stirrande häftades riddarens blickar vid löfjerskans

växande pupiller–så slet han upp älghudsskjortan

och blottade sitt bröst. Strax gled då hjärtat, blodrödt
som en karneol, långs en solstråle ner till löfjerskans
finger. Hjärtat höjde hon i vädret och bröt
förtrollningen. »Här håller jag nu det hjärta, som din
moder gaf dig på sitt dödsläger», sade hon. »Dig och
många andra var det ämnadt till glädje, det kände
du nog också då, när det som mest bragte dig ve —
men så är det i lifvet, fröjd och sorg äro tvillingfödda
barn af samma gudom. Nu har skogen förbarmat sig
öfver dig, sjuke fågel, och nu gömmer jag ditt hjärta
i min grotta, der tallarnas rötter hänga som kronor i
buktigt tak, gömmer det, tills du en dag kallar mig med
svärdfästet liksom nyss och begär din skatt åter.
Gladare länder jag den gången till ditt möte än hvad jag
nyss gjorde.»

Riddar Bo kände sig lätt som efter ett bad i
fjärden, då han i sporrstreck vände tillbaka mot bor-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:07:20 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1896/0191.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free