Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En julresa. Utkast af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bägge två, men Ajsa ville alltid stå bakpå och styra,
Bob skulle vara passagerare. Men den gemena
skurken, passade han inte på, just då Ajsa ståtligt klarerat
den farligaste svängen, att sticka ut benet och ta ett
krafttag med klacken i marken, så att kälken gjorde
en tvär vändning åt sidan och hamnade i diket och
styrman och passagerare tumlade om hvarandra med
benen i vädret! Aldrig hände det, att de stötte sig,
inte så mycket som en blånad eller en skråma, men
så deras kläder sågo ut, då de kommo hem till
gäst-gifvaregården! Och så röda och upphettade de själfva
voro, med strålande ögon och håret i våta fastklibbade
testar och kinderna röda som jättekattornas förtrollade
äpple! Och en sådan härlig trötthet i alla lemmar!
Det var en njutning utan like att sedan, efter
måltiden, som de intogo i sin »salong», sträcka ut sig
framför den flammande brasan — Ajsa i länstolen
och Bob på golfvet vid hennes fötter med en filt till
underlag — och känna tröttheten krypa i alla leder
och knappast säga ett ord, endast vara till och se på
lågornas muntra dans; ett gudomligt nirvana, en salig
tystnad, endast afbruten då och då af en lättjefull liten
smekning, eller ett skämtsamt ord åtföljdt af ett kort
frustande skratt, som då någon kittlas . . .
Det enda, som kunde få namn af obehag, under
hela deras vistelse på gästgifvaregården, var den
besynnerliga, ovilliga nyfikenhet, hvarmed värdfolket följde
sina oväntade julgästers alla göranden och låtanden.
Alltsedan det oundgängliga affärssamtalet den första
dagen hade de unga nygifta ej växlat många ord med
husfolket. Gästgifvaren, en liten tystlåten karl med
blyringar i sina utstående, förfrusna öron, hade de
endast ett par gånger sett en skymt af, då han stått
bakom det tjockaste körsbärsträdets stam nere i täppan
och stirrat upp till deras sängkammarfönster. Hans
hustru, den ständigt snufviga, skinntorra, på filtsockor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
