Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - De döde. November 1894—Oktober 1895. Af Emil Svensén - Fredrik Fehr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till sist hade han funnit sin kallelse. Den prästerliga
banan blef det, där han kände sig satt till att verka
sin lefnads verk. Där skulle han slå de stora, djärfva
slagen för de nya tankarne, där skulle han bana vägen
för denna kyrkans nya reformation till hufvud och
lemmar, som han med sin klara blick insåg vara
nödvändig, om den ej skulle klämmas till döds mellan
en allt friskare lif förkväfvande vantro och en med
allt plumpare later sig förhäfvande otro.
Ännu vid unga år blef han genom kunglig
utnämning såsom biskops vederlike ställd i spetsen för
Stockholms stads prästerskap. Midt i sin fulla
mannakraft kallad till en af den svenska kyrkans högsta
poster, hade han sålunda vunnit en den yppersta
utgångspunkt för det stort tillämnade nydaningsarbete,
hvarigenom han hoppades lyfta denna kyrka till
jämnhöjd med sin tid. Med rastlös, aldrig tröttnande ifver
fortfor han intill sin sista lifsdag att verka i detta sitt
stora kall, förenande en outtröttlig, på de mest skilda
områden gagnande verksamhet såsom själasörjare med
ett aldrig hvilande arbete i den fria tankens och den
religiösa forskningens tjänst. I sin ungdom hade han
mottagit starka intryck af Max Mullers och hans
efterföljares väldiga nydaningsarbete på den jämförande
religionsvetenskapens område, och den geniala lilla
bok, där denne mästare nedlagt de mest betydande
frukterna af sin forskning, blef ett af de första i den
långa rad af främmande arbeten, som genom hans
försorg öfverflyttades till vårt språk. Vid mognare år
anslöt han sig till den riktning inom den friare tyska
teologien, som fått namn efter sin upphofsman Ritschl,
och ägnade sig med den honom egna energien åt dess
utbredande inom vårt land.
Men äfven han fick i rikt mått erfara, att den,
som drager svärdet till en dylik strid, gör bäst i att
kasta bort slidan. Hans eget vapen fick icke mera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
