Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En gröngöling. Berättelse af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
se det, eftersom det ännu står kvar lika oanmärkt,
lika orubbadt, oförskämdt tvärsäkert. Ser ni inte, hur
grinande vidskepelse ännu håller fest, och hyggligt
folk svälter, och bofvar gå ohängda, och nackar
trampas, och skenet spelar herre, och tomma kunskaper
gå öfver tillefvadt vetande, och fina ord hyllas, där
innehållstung verklighet ratas — hur i alla mänskliga
känslors namn kan ni då tänka och tala om annat,
lefva för annat, läsa om annat, älska annat, hata
annat! Sjuka uslingar och åsnor äro ni, och den, som
är frisk bland er, han kallas för dum — — —.
All den där gammaldags halfbildningen hade så
genomsyrat den stackars karlen, att han satt tom och
tröstlös och stirrade ut i världen, önskande att han
vore död och anständigt begrafven i stället för en nyss
från Ryssland hemkommen ung utbildad ingeniör, som
till på köpet var författare, och »som man väntade
något af». Kan det finnas en mera uppmuntrande
situation ? Folk hade fått förträffliga saker af honom
i den där gråa forntiden för cirka tio år sedan, och
därför väntade de nu att få mer och glömde alldeles
bort, att de själfva under tiden lärt sig fordra något
helt annat. För resten en smal sak — det är väl
författaren, som skall följa med sin tid, och icke publiken
som skall bli efter tillsammans med författaren.
I bref hade han då och då hört, att »man
väntade». För honom hade dessa ord utgjort brefvets
förnämsta innehåll, men nu påminde han sig med
ett styng i bröstet, att det brukade stå i postscriptum.
Hvilket var i grunden värre, att man väntade eller
icke väntade?
Idiot som han varit att icke sysselsätta sig med
böcker dessa år, att icke känna på litteraturens puls
åtminstone en gång i månaden, då hade han kanske
kunnat lära sig se, han ock, och så småningom
insupa det där subtila, eleganta, raffinerade och ge fan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
