Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En gröngöling. Berättelse af Hilma Angered-Strandberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i bönder och tyranner, låta dem vara i sitt värde men
icke draga in dem i sina tankar och ännu mindre på
förmaksborden och förnäma andars bokhyllor.
Nu hade han bara lefvat ett enkelt, enformigt lif
i arbete bland arbetare, och de gamla tankarna hade
vuxit sig större och härdigare och fastare, och han
tyckte, att världen var precis likadan som förut, och
att tio år voro som en dag. Han tänkte taga fatt,
där han släppt, och när han då återvände från
järnverket i sydryska ödemarken, laddad af nihilism, som han
ämnade omsätta på gamla vana förhållanden, fann han,
att man för länge sedan var trött på att tala om så
ledsamma saker som våld och förtryck, att man själf hade det
ganska bra och lät andra lefva, som de kunde och ville.
Och det var den sanna förnämiteten, inför hvilken
han kände sig så ytterligt klumpig och halfbildad, det
var seklets mogna vishet, inför hvilken han stod så
grön som den ettrigaste surkart.
Hur väl han mindes, när han for ut för 8 år
sedan! Motstånd hade man nog, det larmades och
sprutades galla på många håll, de unga refvo upp,
så att dammet rök och satte de gamla i halsen,
hvar-vid dessa spottade och fnöso. Men det var lif, det
var rikedom, det var något som jagade det tomma
lifsintet i skamvrån så länge. Man slogs som allt
annat i naturen slåss, men man inbillade sig
åtminstone ha kommit så långt, att man slogs för de många
och icke för de få — eller rent af för mycket, mycket få.
Och så berättade man enkla saker, som alla kände
igen, men hvilka behöfde sägas många många gånger,
innan de fastnade. Ty den stora massan följer trögt med,
och hittar man blott på nya eller varierande sättningar,
så lyssnar den så gärna om och om igen till tonerna
från det stora instrumentet: naturen — lifvet som ses och
hörs, skälfver och skrattar, trampar och kväfver, kråmar
sig, sviktar och är en karikatyr af hvad det kunde vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
