Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rösten. Berättelse af Axel Wallengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen att den hade »af misstag» varit instoppad i hans
eget exemplar af Dagbladet, men jag kunde inte tro
honom — af en speciell orsak:
I detta nummer stod nämligen bland annat ett
referat om en ransakning, som hållits med en
landstrykare, hvilken häktats för stöld. Nu hade denne person
vid häktningstillfället i sitt följe en kvinnsperson, som
gick under benämningen »Lundgrenskan» — hans s. k.
»fästekvinna». Två dagar efter det jag upptäckt
Lindkvists tillgrepp af tidningen, säger han till mig:
»Hör du, Lundgren, hvad är det för en
’Lund-grenska’ du låter stryka land och rike omkring?» —
Och så skrattade han!
Detta skulle naturligtvis tagas som ett skämt och
»oskyldigt kamratskoj», o. s. v. Men om man är så
pass människokännare, som jag verkligen är, ser man
snart om det är så eller icke sä. Det var icke ett
skämt af Lindkvist I Det var endast ett försök att
såra och pina mig, att nedsätta mig och mitt
personliga värde, bara på grund af en obehaglig namnlikhet.
Jag såg detta på Lindkvists elaka blick och på hans
träffade min, då jag, utan ett ord till försvar, vände
honom föraktfullt ryggen och med uppbjudande af all
min själfbehärskning gick till mitt arbete igen.
Efter den betan vågade jag emellertid naturligtvis
inte låta tidningen skickas till mig i verket utan hem
i min privata bostad. Då likväl tidningen äfven där
försvann för mig flera gånger — åtminstone säkert e7i
gång — blef det mig klart att någon motarbetade mig,
och jag beslöt alltså att inte hålla tidningen längre, för
att åtminstone icke bereda dem den hemliga
tillfredsställelsen att se mig narrad. Det gjorde mig mycket
ledsen, ty jag var sedan många år van att läsa det
lilla landsortsbladet, — men jag kunde ju icke handla
annorlunda. Dithän hade de drifvit mig.
Då Lindkvist såg sig slagen på detta område, ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
