Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rösten. Berättelse af Axel Wallengren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
funderade han snart en annan metod. Han började
följa efter mig! Om jag gick i en folkmassa, kände
jag ofta att han var bakom mig, och två gånger
ertap-pade jag honom med att gå på några få stegs afstånd
från mig — skenbart sysselsatt med helt andra tankar,
men i själfva verket utan tvifvel observerande mig.
Första gången sade jag ingenting; men andra
gången — det var på Norrbro — kunde jag icke bärga
mig längre.
Jag vände helt om och gick fram till honom:
»Nej, se goddag!» sade han med hycklad
öfver-raskning.
»Hvarför förföljer du mig?» sade jag så lugnt
jag kunde.
»Förföljer dig!» utbrast han. »Jag är ju på väg
till Västerlånggatan och detta är närmaste vägen!
Få vi kanske sällskap?» tilläde han helt kallblodigt.
Jag endast stannade och såg honom rakt in i
ansiktet.
»Nå?» sade han.
Jag svarade ingenting. Jag ville se hur långt
han hade panna att drifva sitt spel, trots att han stod
afslöjad inför mig.
»Ja, jag har brådtom!» sade han helt ogenerad,
nickade och gick sin väg.
Han har alltid varit mig motbjudande, med sitt
evigt leende ansikte, benan midt i pannan och
svart-bågade binocler — svarta bågar, för att det skall
bryta så vackert emot hans flickhy! Men jag kan inte
förstå hvarför han skall förfölja mig. Jag har ju aldrig
gjort honom något ondt, utan till och med gått ur
vägen för honom. Jag är verkligen oskyldig.
Men från ett visst ögonblick, jag vet inte säkert
hvarför, fick jag misstroende och fruktan för honom,
och för de andra med. Det blef mig en pina att
arbeta längre med dem — jag är för resten trött på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
