- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1897. Tjugufjärde årgången /
117

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Rösten. Berättelse af Axel Wallengren

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Endast jag och blommorna. Men sidan var vänd, ty
jag mindes mycket väl hvar jag slutat läsa.

Jag tog boken i hand — de vända bladen voro
iskalla, som om boken hade upptagits ur en källare.

Jag vågar icke tänka på det, men jag kan icke
tänka på något annat heller. Mitt enda hjälpmedel
är sömn — sömn genom opium, utan drömmar.

Torsdagen 26 mars.

Mitt ansikte är förändradt; det förefaller mig som
om jag vore en annan person, ett annat jag, med dessa
bleka drag, dessa långa ansiktslinier, mörka ögonringar
och skälfvande läppar. Min blick vill icke möta mina
ögon, då jag söker honom i spegeln — spegeln, som
har blifvit mitt helvete och mitt lif, mitt verkliga lif.

I går hände det, som gör att jag ser mig om, hvart
jag än går i mitt rum. Jag har blifvit rädd för mitt
rum: Jag bor icke ensam här.

Jag stod vid spegeln, skulle tända en cigarr. Mitt
skrifbord speglas där af, i sin mahognybrunhet, en
brun öken med hvita oaser af papper. Men när jag
ser det, så bildar sig öfver ett af papperen en brungul
skugga, liksom början till en rök. Jag vill vända mig
om men kan inte. Den bruna skuggan blir en svagt
böljande rök, endast ett par tum hög. Och plötsligen
skönjer jag, midt genom röken som stilla skingras,
delas, en liten gulhvit hand, som lyfter papperet högt
upp och kastar det ned på golfvet.

Jag ville vända mig om men föll omkull af skräck.

Vid bullret störtade min värd in. Jag ville fråga
honom: Hur såg er döda gosses hand ut? — men
mina läppar skälfde ju så af öfverretning, att jag icke
kunde säga ett ord. Jag blott vinkade — och han
gick igen och såg på mig så egendomligt, när han
stängde dörren.

Se’n dess har jag sett den lilla gula handen en

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:07:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1897/0138.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free