Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I elfte timmen. Ett Capri-minne af Ernst Lundquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ensam herre, som jag tyckte mig känna igen. Men
hvar hade jag sett honom ?
Han var liten, något puckelryggig, hade ett stort
hufvud med kortklippt, blondt, gråsprängdt hår och
läste med närsynt plirande ögon i en engelsk tidning.
Jag letade i mitt minne, men kunde ej finna honom
i någon vrå. Min hustru tyckte också, att hon hade
sett honom förr, men ej heller hon kunde minnas
hvar. En gång såg han upp och betraktade oss
tankspridt och likgiltigt, men ingen min af
igenkännande gick öfver hans ansikte. Det var väl alltså
ingen bekant till oss — kanske blott en tillfällig
likhet.
Men jag kunde ej få honom ur mina tankar.
Då man en gång börjat fundera på en sak, om än
aldrig så intresselös, blir det ju lätt en tvångsidé.
Vi hade uppgifvit lilla marinan och styrde i
stället stegen förbi hotell Pagano, hvars gamla
jättepalm ännu stod kvar och viftade till oss ett tack för
sist. Här hade vi nämligen bott förra gången. Men
nu hade vi ej tid att gå in där och upplifva gamla
minnen, ty det hade kommit på oss en längtan att
återse Arco naturale.
Då vi kommo till den grupp af bondgårdar, där
vägen viker af ner till den vackra utsiktspunkt, som var
vårt mål, erinrade vi oss den lilla fula, plattnästa
Filomena, som varit vår ciceron första gången vi
gingo till Arco naturale och som roat oss så mycket
med sin sprittande, nästan ödleaktiga liflighet. Jag
tyckte mig ännu höra hennes oafbrutna svada, en
bubblande ström af ord, ord, ord, hvaraf jag då ej
förstått en tiondel — och jag tyckte mig se henne
ursinnigt rycka upp gräs och blommor rundt omkring
sig, bara därför att hon ej kunde vara stilla en
sekund, och litet emellan slå en kullerbytta bland
stenarna och skratta som en toka &t vår rädsla, att hoj}
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
