- Project Runeberg -  Nornan. Svensk kalender / 1897. Tjugufjärde årgången /
165

(1873-1906)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En siciliansk röfvare. Berättelse af Rust Roest

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

De sågo blott honom.

»Ja, vi skola gå nu.»

De gingo ned för de få trappstegen och veko af
mot landsvägen utan att han hindrade dem. De
vågade ej se sig om. De hörde, att han var efter
dem, de kände, att han var bredvid dem. Han höll
sig tätt intill dem, så tätt, att han snuddade vid den
närmast gåendes kläder.

»Signorinerna ska’ inte gå ensamma så sent. Jag
följer med.»

»Tack, det behöfs inte, vi äro inte rädda.»

»Men signorinerna borde vara rädda; ingen
italienska skulle våga gå ut ensam på landsvägen vid
den här tiden. Det är verkligen inte säkert.»

Nej, det såg verkligen ut att inte vara säkert.
De förstodo honom ej. Hvarför hade han låtit dem
slippa undan det förskräckliga stället? De ryste, när
de tänkte på det. Troligen inte för att underrätta
dem om, att landsvägen ej var säker. Ånej, de
förstodo. Han väntade hjälp af någon medbrottsling.
Han hade väl fruktat för, att den ena skulle undfly,
söka skaffa hjälp, säkert angifva honom — medan han
affärdade den andra.

De hade intet annat val än att fortsätta vägen.
Det fanns ju en aflägsen möjlighet, att de skulle möta
någon. Det var stora landsvägen mellan Messina och
Catania.

De gingo tysta också nu. Men nu var det en
tystnad full af bäfvande spänning. Det var som om
också naturen höll andan, väntande på hvad som skulle
ske. Det klang ej mer af dallrande eolsträngar i luften,
men hafvet suckade där nere oafbrutet doft och beklämdt.

»Ni skall inte göra någon omväg för vår skull,
signor», sade den ena slutligen, i det hon tvärstannade,
som om hon väntat, att deras följeslagare med
tacksamhet skulle antaga hennes anbud och lämna dem

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 21:07:30 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nornan/1897/0192.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free