Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reine. Berättelse af Jane Gernandt-Claine
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skära sidenärmen, och Reine Le Vasseur mötte hennes
blick i spegelglaset framför dem. »Du», ropade hon
leende, »du ser just ut som om du ämnade dansa i
kväll!» Men det var något annat hon tänkte på —
en scen hon sett för åratal tillbaka och som hon
aldrig skulle glömma. Det var i klostret. Hon stod
bland småflickorna och väntade att få bikta sig och
räknade sina synder på fingrarna för att komma riktigt
ihåg dem, då någon kom rusande ur biktstolen och
blef stående i gången och såg sig om med stela ögon
och ropade: »Han är galen, han är galen, fader
Ignace, eller också är det jag, som förlorat mitt
förstånd!» Det var Madeleine. Hon var sexton år då,
helt vuxen, en kvinna redan, och hon hade bestämt
sig för att taga slöjan, men blef skrämd från
klosterlifvet den dagen. Icke så mycket som en halfdragen
anda hade någonsin gått öfver hennes läppar om hvad
hon hört under bikten, men det kom en annan pater
till klostret, och sedan dess hade hon haft detta
sällsamt återhållna öfver sig, detta något af mörker
och hvita blixtar, som kunde skrämma ibland och
locka ibland, som skrämt och lockat så många — —
»Madeleine — hatar du mig icke?» sporde
plötsligt Reine. Hon log, när hon sade det, men blicken
var osäker, vädjande, skuldmedveten. »Du gör hvad
ingen vän skulle gjort, du lefver i min närhet, offrar
dig för mig, och jag kan skämta. Ack, förlåt mig!»
»Inte ett ord mer, eller jag går.» Madeleine
låg halft på knä och ordnade dominon, dolde sig bakom
dess veck: »Jag skall komma och fästa din slöja. Kamma
dig, om du vill — vill du det? — och göra oss så
lika, att man kan ta miste på oss i kväll.»
Reines läppar drogo sig till ett leende, som låg
kvar öfver hennes ansikte, när den andra gått: »Lika,
lika — därtill vet man för mycket, därtill hade din
farmor för lös tunga, Madeleine des Barres!...» Hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
